Ägglossning

Vaknade på bra humör i går. Mådde bra. Senare i bilen på väg till sonens match bytte maken körfält. Jag frågade varför. Inte irriterat eller gnälligt. Men han frågade tillbaka varför jag frågade honom det. Med all rätt, förstås. Men med min ägglossningshjärna hörde jag att han inte älskade mig. När vi kom hem skulle vi duscha allihopa för maken och jag hade några ärenden att uträtta. Jag uppfattade att jag var lugn. Maken tyckte att jag stressade på när jag föreslog att jag skulle gå iväg själv. Jag hörde att han sa att han inte älskade mig. Precis i kaoset när alla skulle äta lunch, duscha och göra i ordning sig ville den andre sonen veta hur vi skulle göra med träningskortet han ville ha. Jag uppfattade att vi hade klarat ut det med maken på morgonen men det tyckte inte han. Jag hörde att han sa att han inte älskade mig. Jag kände att jag var en utomjording som inte hörde eller förstod något. Att jag uppfattade saker annorlunda än de andra. Och började gilla mig själv mindre och mindre. Alla andra förstod saker men inte jag. Kände mig förvirrad. Bröt ihop. Snuddade vid tanken att inte vilja leva. Men vad fan är det frågan om? Jag ÄR en helt normal människa annars. Men inte vid ägglossning.