Allt är relativt

Vaknade upp till solsken och ledig helg utan några måsten. Men jag kan inte känna någon glädje. Försöker tala om för hjärnan att det är pms. Att jag har det bra. Tvingar mig själv. Allt är ju relativt så jag kan vara okej med att känna mig låg för jag vill ju inte dö...

Läget mitt i pms:en

Tja, man ska väl inte klaga typ. Jag är okej. Klarar mig igenom dagarna. Kan känna mig glad och rätt okej faktiskt. Mitt problem just nu är nog inte relaterat till pms:en utan det handlar om karriären. Det är mycket som snurrar i huvudet och i dag hade jag helst velat ligga under min mjuka filt och tittat på typ Bachelor. Men jag känner mig inte ledsen direkt. Ägglossningen är över. Jag tar min premalex. Jag håller mig definitivt över vattenytan. Har stunder av glädje. Ungefär så.

Effekt

Jo då. Premalex ger effekt. Jag vaknade betydligt lugnare. Känner mig dock Inte sprudlande glad direkt. I vågor kommer en slags sorgsenhet, som ändå är hanterbar. Och jag har ont i äggstockarna. Mest vänster.

Ler lite

Jag läste mina inlägg bakåt i tiden. Kanske ska jag skriva mer under mina bra dagar? Livet kan nämligen vara bra också. Så pass bra har det varit efter senaste inlägget att jag hade glömt hur jobbigt det var. Det är verkligen så. Jag tror att jag är botad de flesta månaderna. Ja. För jag är inte mig själv och det är inte jag som är arg och ledsen. Så när jag mår bra tror jag att jag har fått livet tillbaka. Behöver acceptera att jag är mer eller mindre psyksjuk två veckor.

Blir inte riktigt klok på min cykel

Det började i fredags. Jag kan säga kort bara att ett barn blev ordentligt utskällt. Suck. Jag var väldigt arg. På lördagen kände jag mig snurrig och ofokuserad. Svårt att hålla ordning på tankarna. Arg. Arg på ett barn. Ett annat, inte samma som på fredagen. Bättre att sprida ut ilskan lite. Typ. *skäms* Tänkte tanken att det inte kan vara min ägglossning. Det skulle vara förtidigt. Min cykel har dragit ut sig typ fem dagar extra. Men på kvällen hade jag ägglossningsslem. I dag har jag jätteont i ländryggen och lite känsliga bröst. Jag brukar inte ha fysiska symptom.  Så nu har jag en kort menscykel igen? Jag tänker ha menstruation om två veckor nu för jag orkar inte ha en längre pms. Satt i bilen med mitt yngsta barn i dag. Jag fick hålla hårt i ratten för att inte säga till honom att han skulle vara tyst. Usch jag är en hemsk människa! Tog en premalex när jag kom hem. Han var egentligen jättegullig. Varför kunde jag inte känna det? Varför blev jag bara arg? Jag är rädd att det blir en tuff pms-period. Jag vill inte. Jag vill vara normal och glad.

Jag mår bra

Vilken himla berg-och-dalbana...

Mörkt

Jag försöker stoppa det. Tänka glada tankar. Men hur gör man om det bara finns ledsna tankar? Jag känner hur jag börjar dras mot ett svart hål. Nej, nej jag vill inte. Ångesten är så stark i bröstet. Borde jag ha legat på 20 mg? Jag mådde ju så bra i fredags. Orkar inte med barnen. Kan de flytta hemifrån snart, tänker jag. Och mår så klart ännu sämre för jag är den sämsta mamman någonsin. Har så mycket på jobbet. Stressen får det att spinna snabbare neråt. Jag tar ett viktigt beslut för min hälsa. Även fast jag är kunnig, kapabel och stark när jag inte har pms så är jag allt tvärtom när jag har pms. Jag drar i handbromsen och tar ett karriärsbeslut i samråd med min man. Jag saktar ner. Det känns bra. Och tar 20 mg fram till mensen.

Tung ägglossning

Japp. Denna ägglossning var tuff. Jag höll näsborrarna precis över vattenytan. Min man frågade hur jag mådde vid något tillfälle. Jag svarade "bra, jag vill i alla fall inte dö". Så kan det vara. Vi har olika perspektiv på livet. I fredags vaknade jag upp och var glad igen. Livet kändes som Justin uttrycker sig, I've got that sunshine in my pocket, got that good soul in my feet. Alltså man kan ju bli schizofren för mindre...

Ber till gud att dagarna innan mens blir lugna.