Sonen åt frukost i morse och SOM han sörplade och smaskade. Jag blir irriterad bara jag tänker på det så här i efterhand. Alltså, irriterad som i att jag satt och blängde snett på honom och ville tänka onda tankar. Jag VET att det är min pms. Jag älskar honom egentligen men inte just då. Jag blir alldeles galen. Och kall. Men premalex hjälper mig att kontrollera det så att jag inte börjar skrika på stackarn att han ska sluta smaska. Och jag är så tacksam för det. Jag vill ju inte vara en sån mamma. Jag fattar ju att det är orimligt och ohållbart men om jag inte hade varit påverkad av medicinen hade jag troligtvis fräst åt honom att SLUTA, med sammanbitna tänder och ett ilsket tryck över bröstet helt okontrollerat.
Ha en fin fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar