Shoppa sig glad... eller ledsen...

Äldste sonen ska ha sommarfest om knappt en månad. Han behöver en kavaj till det. Problemet är att han inte vill gå själv i affärer, han vill absolut inte att vi går tillsammans i affärer och han vill inte att jag köper något själv. Vi har bråkat många gånger om detta. I går morse slängde han alla sina tshirts på golvet och sa att de var för små. Grejen är, en mamma med pmds går ofta inte så bra ihop med en tonårskille. Jag höll dock ihop mig själv. Förutom vanliga tshirts behöver han alltså en kavaj. Och träningströjor. Han tränar många gånger i veckan. Jag hittade billiga träningströjor som jag köpte. Och blev glad. Jag hittade en kavaj på rea, halva priset. Fotade den och skickade sms till sonen och hängde undan den. Köpte den inte men blev glad för den hade varit ett fynd om sonen bara ville ha den. Han kunde dock inte bestämma sig. Och när jag var ute i affärer hittade jag en ursnygg jumpsuit till mig på rea, 60 %. Och shoppade mig glad efter att ha varit lite låg tidigare under dagen. Sonen kom hem från skolan, såg träningströjorna och vände min glädje igen då han skrek åt mig, jo han skrek argt, varför jag hade köpt tröjorna och att jag skulle sluta handla kläder åt honom. Som sagt. Mamma med pmds och tonårsson är svårt. Tack för att jag inte hoppat över premalexen. Jag håller hårt i dom för den här situationen hade slutat illa. Sonens ord gick in som taggar och jag tror att det hade gjort det på vilken mamma som helst, med eller utan pms. Jag sa bara helt kyligt att det är okej men att han inte ska säga en gång till åt mig att han behöver någon slags kläder. Han har månadspeng, kan be om pengar till kläder men inte be mig om hjälp.

Är det jag som tänker helt fel i min pmshjärna? Det är ofta så att jag blir osäker, osäker på mig själv och mina handlingar, tankar och åsikter under min pms.